Ed Felten kommenterar gårdagens WSJ-nyhet om att studenter vid amerikanska universitet, som har gratis tillgång till s.k. ”lagliga nedladdningstjänster” för musik (exv nya Napster) ändå väljer att antingen ladda ner via icke auktoriserade tjänster eller köper filer från ITMS — det måste ses som en ganska kraftig spik i kistan för stereotypen att fildelare är snåla jävlar som inte vill betala för sig. Det handlar inte om betalningsovillighet — det handlar om man vill ha ett system som drar största möjliga nytta av teknikens möjligheter, inte ett worst-of-breed-system som kombinerar alla nackdelar med fysiska exemplar, digital förgänglighet och fingranulerade restriktionsmöjligheter. Bekvämlighet, flexibilitet, framtidssäkerhet, och det faktiska ägandet (med vilken följer rätten att sälja sin musik i andra hand, eller låna ut den till en kompis) är minst lika viktigt som priset.
Eller, för att ta ett exempel. För en månad sedan släpptes Entombeds nya EP, ”When in Sodom”. Jag har inte hört den än. Den finns inte på svenska ITMS. Den finns inte på CDON downloads. På Homedownloads kommer jag inte ens in, varken med Firefox eller IE. Den finns inte ens på de vanliga nätbutikerna, ni vet de där old school-relikerna som säljer plastbitar. Gissa vad som är det bekväma alternativet?
